Enligt ett uttalande från Europeiska kommissionen definierar den första möjliggörande lagen de nödvändiga villkoren för att vätgas, vätgasbaserade bränslen eller andra energibärare ska kunna klassificeras som förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung (RFNBO). Lagförslaget förtydligar principen om vätgasadditionalitet som anges i EU:s direktiv om förnybar energi, vilket innebär att elektrolytiska celler som producerar vätgas måste anslutas till ny förnybar elproduktion. Denna additionalitetsprincip definieras nu som "förnybara energiprojekt som tas i drift tidigast 36 månader innan anläggningar som producerar vätgas och dess derivater börjar". Principen syftar till att säkerställa att produktionen av förnybar vätgas stimulerar en ökning av mängden förnybar energi som är tillgänglig för nätet jämfört med vad som redan finns tillgängligt. På så sätt kommer vätgasproduktionen att stödja minskade koldioxidutsläpp och komplettera elektrifieringsinsatser, samtidigt som man undviker att sätta press på kraftproduktionen.
Europeiska kommissionen förväntar sig att elbehovet för vätgasproduktion kommer att öka till 2030 med storskalig utbyggnad av stora elektrolytiska celler. För att uppnå REPowerEU:s ambition att producera 10 miljoner ton förnybart bränsle från icke-biologiska källor till 2030 kommer EU att behöva cirka 500 TWh förnybar el, vilket motsvarar 14 % av EU:s totala energiförbrukning då. Detta mål återspeglas i kommissionens förslag att höja målet för förnybar energi till 45 % till 2030.
Den första möjliggörande lagen anger också de olika sätt på vilka producenter kan visa att förnybar elektricitet som används för att producera vätgas uppfyller additionalitetsregeln. Den inför vidare standarder som är utformade för att säkerställa att förnybar vätgas endast produceras när och där det finns tillräckligt med förnybar energi (kallad tidsmässig och geografisk relevans). För att ta hänsyn till befintliga investeringsåtaganden och för att ge sektorn möjlighet att anpassa sig till det nya ramverket kommer reglerna att införas gradvis och är utformade för att bli strängare över tid.
Europeiska unionens utkast till auktoriseringslag förra året krävde en timvis korrelation mellan tillförsel och användning av förnybar el, vilket innebar att producenterna varje timme skulle behöva bevisa att den el som används i deras celler kom från nya förnybara källor.
Europaparlamentet avvisade den kontroversiella timkopplingen i september 2022 efter att EU:s vätgashandelsorgan och vätgasindustrin, lett av rådet för förnybar vätgasenergi, sa att den var ogenomförbar och skulle driva upp EU:s kostnader för grön vätgas.
Den här gången komprometterar kommissionens auktoriseringsförslag dessa två ståndpunkter: vätgasproducenter kommer att kunna matcha sin vätgasproduktion med förnybar energi som de har avtalat om månadsvis fram till den 1 januari 2030, och därefter endast acceptera timbundna länkar. Dessutom fastställer regeln en övergångsfas, vilket gör att gröna vätgasprojekt som är i drift i slutet av 2027 kan undantas från additionalitetsbestämmelsen fram till 2038. Denna övergångsperiod motsvarar den period då cellen expanderar och kommer in på marknaden. Från och med den 1 juli 2027 har dock medlemsstaterna möjlighet att införa strängare tidsberoenderegler.
När det gäller geografisk relevans anger lagen att förnybara energianläggningar och elektrolytiska celler som producerar vätgas placeras i samma anbudsområde, vilket definieras som det största geografiska området (vanligtvis en nationsgräns) där marknadsaktörer kan utbyta energi utan kapacitetstilldelning. Kommissionen sa att detta var för att säkerställa att det inte skulle uppstå någon nätöverbelastning mellan de celler som producerar den förnybara vätgasen och de förnybara kraftenheterna, och att det var lämpligt att kräva att båda enheterna skulle finnas i samma anbudsområde. Samma regler gäller för grön vätgas som importeras till EU och genomförs genom certifieringssystemet.
Publiceringstid: 21 februari 2023